gillalalala läget

Jag fick sån lust att skriva mer så jag gör det, för nu på sistone har jag fått en del komplimanger som får mig att flyga av glädje. Madelene sa till mig på stranden i Glissjöberg: "alltså Linda jag tror inte du fattar hur vacker du är", då blev jag helt sprudlande av självförtroende. Fick även reda på att Anna och några hade diskuterat min osäkerhet att det fortfarande sitter i, min blyghet från barndomen och höstadiet med allt tveksamhet som fortfarande gör sig påmind (finns det ett ord som heter så?).
Jag blir så irriterad på mig själv när jag styrs av vad andra tycker, när jag kommer på mig själv med att gå som en puckelpistgumma, när jag drar mig ur konflikter när jag egentligen har så mycket mer att säga men inte vågar, och när jag nästna rådnar när folk säger något bra om mig och har svårt att ta in det och tro på vad de säger.

Att säga "jag älskar dig" till någon öga mot öga har alltid varit ett problem för mig. Jag säger nästan aldrig det till min familj även fast jag ibland vill det. Jag säger det aldrig till mina vänner heller. Men, en dag då jag skulle ge mat till Mormor så sa hon att hon älskade mig innan jag gick och jag kände hur glad jag blev.

Tillställningar då jag står i centrum, t.e.x. födelsedagskalas eller som nu senast min student kändes obehagligt. Jag har svårt att förstå varför folk gör saker för min skull. Knepigt.
Jag känner mig så otroligt jävla lycklig över att jag har vänner som tycker om mig, som faktiskt vill ha med mig på en resa och som vill umgås med mig. Ibland kan jag tänka vad fasen jag gjort för att de ska tycka om mig, men det är lika bra att gilla läget och inte tänka så mycket.