en dag 30onde december
Jag sov jättedåligt. Sov oroligt, ni vet sådär som när man vaknar, somnar, vaknar somnar, kan inte ligga still och måste sträcka på sig hela tiden och vända sig i jättehög fart nästan så att sängen går sönder.
Åt frukost i sängen som vanligt, jag har ju inget kök, att sätta sig i soffan vid bordet känns.. knepigt och ensamt.
Gick ner trapporna till restaurangen, hälsade på Peter, tände lysena och drack kaffe.
Sen droppade det in några britter, danskar, tyskar, svenskar och norskar. Klar klockan tio, och fram tills kvart i tre hade jag nästintill ingenting väsentligt att göra förutom att vika servetter, bli förbannad på servetterna, skura golvet, torka överallt, ta bort smulor, dammsuga mattorna, diska onödiga saker, polera bestick som inte ens behövs poleras, fixa mitt internet tack vare Rune, och disskutera köp av husvagn med Peter.
Sen, gick jag långa trappan upp på mitt rum och, PANG, så möttes jag av den största depressionen någonsin.
Jag hatar det här hotellrummet, det finns inget jag hatar mer. Denna isolerande känslan man känner så fort man går in här får en att må sjukt dåligt. Så dåligt att man faktiskt inte orkar göra något annat än att ligga här och må dåligt. Tycka synd om sig själv och sin egen ensamhet.
Så jävla patetiskt, så sjukt jävla fucking kuk patetiskt! Vad är det med mig?
Trött är jag också, trött och rastlös. Fan jag hatar dethär!
Bara jag hittar ett annat boende så känns det som att jag kommer må mycket bättre.
Eller är det såhär för att jag precis varit hemma och fått smak på mitt verkliga och underbara liv i Sveg under julen? Eller är det för att jag känner mig sjukt ensam när jag kollar på jävla hollywoodfilmer som handlar om kärlek.