Jag å media, not mates, but still.
"Hoppas att jag snart kommer se tillbaka på denhär tiden från en helt annan, och bättre synvinkel.
Hoppas jag kommer se tillbaka på denhär tiden som något lärorikt och stärkande.
Det som inte dödar en, gör en starkare.".
Saken är den, att jag känner exakt samma sak fortfarande. Denna ihåliga känslan av tomhet, rastlöshet och ensamhet. Jag känner fortfarande samma osäkerhet även fast jag varit med om ganska mycket sedan dess: flyttat till och från Uddevalla, blivit ihop och blivit dumpat av en pojkvän, flyttat till Seljord och börjat jobba på hotell... det känns som att jag är alldeles under ytan och försöker få luft men att någon jävlas med mig och håller mig kvar där, centimeter från ytan. Frågan är om det är jag som jävlas med mig själv? Om jag plågar mig själv omedvetet för att jag känner att jag inte är värd att vara lycklig?
Jag kanske fått chanser här i livet, men helt enkelt inte tagit dom?
Äh, orkar inte ens spekulera.. fast det är så jävla konstigt hur man kan ha så mycket känslor utan att känna dom, de bara finns där!
Jag tänkte egentligen logga in här för att skriva ett inlägg om media, för att jag är så jävla trött på media.. trött på att de styr våra liv. Trött på att människor, inklusive mig själv som mår dåligt på grund av media. Jag är trött på att de målar upp en bild på hur man ska vara, hur man ska se ut, och vem man ska vara. Jag är trött på att se massa "gå ner i vikt si och så snabbt" och alla dessa jävla platta magar på instagramflödet... det är så skevt dedär, för att det enda de visar är sina magar. Är det så man ser på någon om denne är vältränad? Är det så jävla viktigt egentligen för dig själv att ha en platt mage, eller tror du att det är viktigare vad andra tycker om just din mage? Det är också viktigt att tänka att detta inte gäller bara tjejer, utan killar också.. idealmannen har tydligen sexpack och sexiga muskler, enligt media. Jag har en liten bulle nedanför naveln, vilket gör att min mage inte är platt. Jag har haft sjukt mycket komplex för dendär bullen. Jag har känt mig smalfet, eftersom dendär platta idealmagen finns i mitt huvud hela tiden, att det är så man "ska se ut".
Jag är så jävla lyckligt lottad att jag är naturligt smal. Jag har haft en sjukdom där ämnesomsättningen varit ur spel och det sitter nog i lite fortfarande. Jag har varken gått upp eller ner mer än två kilo sedan jag gick andra ring på gymnasiet.
Men varför känner jag dåligt samvete? Varför är jag rädd att andra ska tro att jag inte äter? Varför önskar jag mig mer former när andra så gärna, inte för att låta självgod, vill se ut som mig?
Jo, för att man alltid vill ha det man inte har.
Nu kanske ni alla tänker, varför skippar hon inte sociala medier då om hon stör sig så jävla mycket? JO för att man är beroende! Jag måste erkänna för mig själv också att jag är beroende.. varför? Man söker bekräftelse! Shit, vet inte hur många gånger jag gjort en statusuppdatering och inte fått så många likes som jag tänkt, och måste då radera inlägget för att inte skämmas.. samma sak på instagram.
Man lägger upp selfies, roliga klipp, roliga uppdateringar, helt enkelt för att man vill att folk ska tycka att man är rolig, eller intressant, eller snygg, eller whatever.
Jag vet inte nu om det bara är jag som känner såhär. Jag har en taskig självkänsla. Jag bryr mig om vad folk tycker för att jag vill att folk ska tycka om mig. Varför jag gör det? Ingen aning. Det suger.