huvudpluggsvärk

Min hjärna mår inte riktigt bra alltså, det gör nog inte jag heller. 
Det känns som att jag kommit till en gräns där all information helt enkelt bara susar ut genom öronen på mig.
Jag kan fan inte ta in mer, koncentrationen finns inte. Inget fastnar. 
Första föreläsningen vi hade på denhär kursen, har jag för mig, var gynekologi, jag tyckte det var väldigt intressant, otroligt bra lärare och efter det har det som bara gått utför. 
Jag tror att min hjärna inte kan ta emot mer än några saker i taget, och när det blir för mycket stänger den nästan ner och ger upp. Jag ser i min mapp "kirurgi" att det nästan är 20 olika dokument om minst 20 olika ämnen med mellan 3-15 sidor vardera i med info. Jag får panik bara jag ser det, och det sätter igång dendär spärren i min hjärna.
"Oj vad mycket, hur fan ska jag klara dehär, jag kommer inte klara dehär, jag orkar inte, jag vill inte, det är inte kul längre". Dumma tankar. 
Jag klagar över att jag har så jävla mycket plugg, men ändå sitter jag här och skriver blogginlägg? 
Jo men såhär va, att när jag har varit i skolan en hel dag med föreläsningar, som jag inte alltid lyssnar till 100% på men jag matas ändå med information, då säger min hjärna bye bye på riktigt när jag kommer hem och min kroppskänsla säger NEJ JAG VILL INTE PLUGGA NU.
Tänk att studier är ett heltidsjobb. Nä, det är fan värre än ett heltidsjobb. Många pluggar när de kommer hem efter skolan kl 16-17. Jag klarar inte det. Jag mår psykiskt dåligt. Men jag måste göra det nu, hur ska jag annars klara kursen? 
Har jag kommit till en gräns där det blivit för mycket? När jag känner att jag inte tycker att det är kul längre, och jag känner att jag MÅSTE plugga och inte att jag VILL? 
Livet är ju inte alltid inspirerande och roligt, ibland gör vi ju saker som vi måste för att nå ett mål. 
Jag har bara börjat tvivla på mig själv.. alltså detta akutscenariot skrämmer vettet ur mig, jag kommer döda en människa för att jag inte vet hur jag ska göra, eller att jag agerar för sent, eller för att jag inte kunde tillräckligt, eller för att jag bara har en ytlig inlärning på grund av att DE MATAS IN FÖR MYCKET INFORMATION! Det går ju inte gå in på djupet. Det är omöjligt. Skulle jag lära mig hur reumatiska sjukdomar uppkommer, den inflammatoriska processen alltså, skulle jag sätta mig ner för att förstå det skulle det ta mig en hel kväll, eventuellt, beroende på hur hjärnan har det. Det funkar inte. Eftersom att jag samtidigt ska kunna veta hur jag ska palpera en "akut buk", vilka åtgärder som ska göras vid en akut pankreatit, vilka olika hjärnskakningar det finns och barnens alla sjukdomar och deras speciella symtom vid alla dessa. 

Jag har som börjat skita i allt nu känner jag. Jag mår dålitg över att känna stressen av att jag sitter och Inte pluggar, och när jag väl pluggar så finns inte koncentrationen.

Imorgon har vi en simulering på KTA som går ut på att vi fått två fall redan (en som tagit bort livmodern och nu ligger på vår avdelning efter operationen) och en jag inte ens kommer ihåg, nån Agda 79 som har nåt problem. Och vi ska då låtsas att simulatordockan (där man kan ta puls, blodtryck, höra andning, osv osv) är patienten och då kommer det hända något akut.... vi vet inte vad men vi ska då sätta in åtgärder som behövs osv. 
PANIK
Vill inte
Kommer stå där som ett fån och döda patienten
Kommer förlita mig på att mina kollegor säger åt mig vad jag ska göra
Pressen är för stor
Balle

Detta tänkande är precis vad jag och Anna pratat om sen länge tillbaka.
Det är tankarna som styr handlingen.
Jag intalar mig själv att jag inte kommer klara denhär skiten. Alltså har jag redan failat.
Hade jag istället intalat mig att jag kommer klara det, jag är bra, då hade jag inte ens varit nervös inför imorgon.
En positiv inställning är fan A och O i alla sammanhang, för har man det tänker man inte ens på det dåliga som kan uppstå. Jag föreställer mig ju flera scenarion som kan gå fel och hur pinsamt det kommer bli. Hade jag tänkt positivt hade dessa scenarion inte ens passerat tankegången, vilket hade gett mig en bättre magkänsla och säkerlighen bättre förutsättningar att klara det. 

Nu blev det ju sjukt mycket text här då, men jag tror också lite att det är för att jag prokrastinerar pluggandet och för att jag tyckte det var lite gött att ventilera.
Jag tror också för den delen inte att någon läser detta men om ni nu tagit er igenom mitt pluggiga elände så frukta ej, jag skall ej döda er om ni hamnar på sjukhuset! Hoppas jag.