man no vare heelt pløtsligt 2011
Jag børjade året med en nyårsfest i Oslo. Jag hade precis flyttat dit før att jobba på IKEA, logistikk. Anna och Marie hade redan jobbat dær en månad. De månaderna jag jobbade dær stærkte jag mig som mænniska. Jag tror mitt psyke mognade eftersom det var så långt hemifrån och jag har alltid varit en vældigt hemmakær mænniska.
Jag træffade Oscar dær, en vældigt framåt och øppen mænniska som var raka motsatsen till vad jag ær.
Men ændå var det en fantastisk upplevelse. Jag hade vældigt roligt med honom. Jag fick upp øgonen før att værlden inte ær så vacker och fin som man tror, att værlden egentligen ær ganska naiv, folk blundar før saker de inte vill se.
Nær vi skulle flytta hem ville jag verkligen inte åka. Det kændes som att jag skulle børja om på ruta ett igen, jag som precis børjat ett nytt liv. Men hem flyttade vi i alla fall och jag jobbade på hemtjænsten, en helt vanlig sommar alltså. I augusti drog vi ett strort gæng till Kreta før att fira Tobba Wågers 50-års dag. Nær jag kom hem från resan møttes jag av den værsta nyheten hittils i hela mitt liv- mina førældrar skulle skilja sig. Pappa hade træffat en annan. Jag stog i dørren totalt chockad. Jag visste inte hur jag skulle reagera eller hur jag skulle hantera denna nyhet. Det var førsta gången jag såg min mamma gråta. Det var bara att gilla læget och tænka på hennes kænslor framfør mina.
Bara några dagar efter beskedet åkte jag, Marie, Malin och Anna till Bali vilket var mitt livs bæsta månad. Dær stærktes jag också som mænniska, och givetvis också vid mina førældrars separation. Det som inte dødar en gør en starkare. Många kænslor kom fram på fyllan (som vanligt), och jag ær glad att jag hade Maries stød.
Jag træffade Ben under resan, den snyggaste killen jag sett och jag var så lycklig att jag faktiskt fick æran av att læra kænna honom. Jag blev sådær jobbigt "semesterkær" och tyckte det var riktigt jobbigt att læmna Bali. Inte bara før Bens skull utanfør att behøva læmna detta underbara land dær man verkligen kunde vara sig sjælv och njuta av varje sekund.
Jag kom hem, var arbetsløs och lite smått deprimerad i 1,5 månader, men så fick jag jobb hær på Trysil-Knut hotell. Jag bor på ett æckligt, litet och isolerat hotellrum utan køk och mår vældigt dåligt nær jag ær dærinne, men annars trivs jag bra. Det hær stærker också mig som mænniska och ær en vældigt stor utmaning før mig. Jag lær mig nya saker varje dag. Som t.ex. idag då jag sitter i receptionen och ska gøra det hela natten. Jag har under natten hunnit bli vældigt irriteriad øver allt fullt folk. Jag hatar verkligen fulla mænniskor! Speciellt nær man sjælv har ansvaret øver att det ska vara tyst på hotellet.
Ett år har passerat och fler ska det dærtill bli, vældigt många fler hoppas jag!