quinnan

Jävlar vad jag saknar min förmåga att skriva. Jag har nu under några veckor läst igenom min blogg (i omgångar alltså), och det har varit både lärorikt och lite ledsamt. Men mest roligt. Alltså jag hade eller har (?) en förmåga att skriva ur hjärtat utan att bry mig, verkligen jätteflummiga och ibland alldeles för personliga saker. Personliga tankar. Konstiga tankar. 
Jag läste nyss ett utkast jag inte hade publicerat om hur jag hade tänkt så mycket under dagen, jag hade tänkt så mycket att jag hade svårt att tänka och att hjärnan bara plaskade runt i huvudet på mig. Haha alltså att hjärnan bara plaskade runt lät så jävla gött, Det är ju precis så som jag känner nu också, men säkert av helt andra anledningar. Varför hjärnan känns plaskig är väl för att det är mycket i skolan, helt andra problem då kan jag tänka. 

Redan nu har jag läst vad jag skrivit en gång, vilket jag aldrig gjorde förut, jag bara skrev och publicerade. MEN inte vara sur för hur jag har varit och vara avundsjuk på det, jag är ju exakt likadan fortfarande fast jag inte skriver här! Man är väl ökänd för sina konstiga funderingar. Eller ja, inte vet jag men jag tror det.

Jag har ju en förmåga att vilja skriva när jag mår dåligt, vilket är bra men sjuuuukt ledsamt att läsa i efterhand. Som de senaste blogginläggen då känner jag ju verkligen igen känslorna jag hade och de liksom bubblar upp på ytan igen, inte alls lika påtagliga men det sitter som i muskelminnet (i plaskhjärnan) på nåt vis. 
Jag är annars sjukt bra på att ha ett selektivt minne. När det varit en jobbig period, som nu i somras, glömmer jag nästan bort det och lägger ett lock på det. Sen när jag mår dåligt igen då kommer det tillbaka till mig. Ett väldigt dåligt selektivt minne, man skulle ju istället ha tänkt på det när man mår bra för att uppskatta att man mår bra!
Ja nu låter det nästan som att jag mår dåligt jämt, eller ofta men det gör jag inte.. Bara ibland, men vem gör inte det!