omotivation
Jag är så jävla less på att känna mig omotiverad till allt. När jag känner mig omotiverad till allt så får jag dåligt samvete, känner mig tråkig, blir frustrerad.
Jag har praktik nu. Jag trivs bra på praktiken, men känner sån press på mig själv, har i princip grav ångest varje gång innan jag ska dit. Mitt självförtroende när det gäller min kunskap och min roll som framtida sjuksköterska är verkligen i botten.
Det går upp och ner, ibland känns det bättre, men hela denhär sjukshusmiljön verkar trigga igång min flyktkänsla.
Jag ska försöka leva mer i nuet, i varje minut och varje sekund, inte oroa mig, inte tänka så mycket, men det är svårt, jag orkar inte kämpa, jag vill bara lägga ner studierna och slippa, men samtidigt vet jag att det bara är en period jag har. Jag misstänker att jag har en släng av hypotyreos igen, känner igen symtomen från i somras...
Det går ju bra på praktiken, det är inte det, jag trivs jättebra med min handledare och på avdelningen och allt, men det sitter i mig själv, känner mig dålig.
Hur motiverar man sig själv när inget känns roligt?
Jag har praktik nu. Jag trivs bra på praktiken, men känner sån press på mig själv, har i princip grav ångest varje gång innan jag ska dit. Mitt självförtroende när det gäller min kunskap och min roll som framtida sjuksköterska är verkligen i botten.
Det går upp och ner, ibland känns det bättre, men hela denhär sjukshusmiljön verkar trigga igång min flyktkänsla.
Jag ska försöka leva mer i nuet, i varje minut och varje sekund, inte oroa mig, inte tänka så mycket, men det är svårt, jag orkar inte kämpa, jag vill bara lägga ner studierna och slippa, men samtidigt vet jag att det bara är en period jag har. Jag misstänker att jag har en släng av hypotyreos igen, känner igen symtomen från i somras...
Det går ju bra på praktiken, det är inte det, jag trivs jättebra med min handledare och på avdelningen och allt, men det sitter i mig själv, känner mig dålig.
Hur motiverar man sig själv när inget känns roligt?