Terapisamtal med mig själv
Ångest som inte går att beskriva går inte heller att prata om. Den känns obefogad. Den kommer och går, alltid när jag är ensam. Jag vill men pratar aldrig om det med andra. Jag är rädd att bli dömd eftersom att jag inte riktigt vet varför jag känner som jag gör, vilket andra kanske ser som obefogad ångest. Jag vet ju exakt vad jag måste göra för att ta mig ur det: ta dig ut, motionera, äta, se till att göra något, ligg inte kvar i soffan och tyck synd om dig själv, låt inte de negativa tankarna ta över dig, meditera, öva mindfulness, läs en bok, ta ditt liv i dina händer. Det är svårt att stå emot när varje cell i min kropp skriker "ligg kvar, tyck synd om dig själv för en anledning du inte riktigt vet". När jag tänker efter tror jag att ensamhet, misslyckande, självhat och saknad är saker som jag tänker på när jag mår dåligt. Jag klarar inte av att äta heller under dehär perioderna, vilket gör att jag blir ännu mer orkeslös. Jag är medveten om att så fort jag kommer utanför dörren och gör något så mår jag bättre.
Ska jag stå emot eller låta kroppen känna? Om jag låter kroppen känna kommer det sen gå över? Om jag står emot, lägger jag då ett lock på mina känslor? Hur vet jag att det jag känner är befogat och vad är en befogad ångest och vem har det? Någon som blivit misshandlad och våldtagen? Någon som varit med om en hemsk barndom? Någon som varit med i krig? Någon som utsatts för mobbning? Har något av detta hänt mig? Nej.
Jag känner mig ful under perioderna, börjar upprepa saker som personer sagt till mig: blompinnen, älgkalven, för lång för att få kuk, undrar om hon har anorexia, det är fult att vara så lång och smal som du, och du som är så lång.... jag är TRÖTT på att folk tar upp det med mig, som att det är en roligt samtalsämne. Jag FÖRSTÅR om folk tycker att jag är lång och vill fråga hur lång jag är, men säg det inte som "hur lång är du EGENTLIGEN". Jag trivs med att våra lång, jag tänker inte ofta på min längd, men jag tror att det gjort att jag undermedvetet känner mig klumpig, osmidig, som att folk ser mig mest på grund av längden på dansgolvet och i vardagen (jag var påväg att ursäkta mig för att låta ego som tror att alla tittar på mig, men det är KÄNSLAN av att alla tittar på mig) vilket gör att jag inte kan slappna av. Jag hatar verkligen när folk tittar på mig, på ett visst sätt, som på Kuba, blickar överallt, jag ville krypa under jorden. Bland det värsta jag vet och visste är stafettlekar, redovisningar, trampolinövningarna i skolan där man hoppar en och en, ja jag gillar helt enkelt inte när folk tittar på mig. Jag förundras över när Simon skejtar och de åker en och en och ingen av dem bryr sig, jag skulle aldrig utsätta mig för det, även fast jag VET att ingen dömer mig om jag ramlar eller om jag inte ens kan stå upp! Varför är jag så jävla misstänksam mot andra människor och tror att alla människor ska tycka att jag är dålig eller ful? Vart kommer det ifrån?
Jag har komplex över min smala kropp. Jag känner mig som en sticka helt enkelt. Ingen rumpa, inga former, beniga armar, långa fötter och en bulle på magen där allt fett lägger sig. Samhällets normer har fått mig att hata den i hela mitt vuxna liv. Normen är platt mage och kurviga former, jag är tvärtom. Ibland känner jag mig vacker, jag är nöjd över mina långa ben och min rumpa ser härlig ut, men ibland känns ingenting rätt. Jag kan få panik över kläderna i gaderoben, ingenting gör sig rätt på min kropp eller som gör att jag ser ut som jag vill se ut, vilket jag inte vet. Jag shoppar även fast jag inte har råd när jag får panik, för att få mig att känna mig vacker. Jag har samma stil men känner ofta för att förnya mig, lessnar fort på mina kläder, säkert för att jag vill passa in.
Jag tror att jag känner mig misslyckad för att jag inte har något att göra efter skolan eller efter jobbet. Jag har även svårt att ta mig till saker att göra, även små saker som att dammsuga, laga mat, kanske måla, läsa, spela gitarr. När jag ser disken på diskbänken skriker min kropp NEJ. När magen kurrar och matlusten är bortblåst skriker kroppen NEJ jag VILL INTE, när förståndet säger ja men ut och ta en promenad så blir kroppen tyngre av ren protest.
Så fort jag får sällskap blir alltid bättre, vilket gör allt så sorgligt för jag inte ofta har sällskap, vilket gör att jag saknar mina vänner och min Simon mer, vilket gör att jag känner mig misslyckad för att jag inte har ett socialt liv, vilket ger mig dåligt samvete när jag inte gör något åt det, vilket gör att jag får ångest av allt detta. En ond cirkel.
Jag har börjat tänka på att hoppa av sjuksköterskeprogrammet. Det är ett år kvar. Jag älskar att prata med patienter/vårdtagare, jag känner mig helt lost på den medicinska biten, den allvarliga biten, vad alla sjukdomar innebär och ansvaret kväver mig redan. Jag känner varken glädje eller iver att bli klar, jag känner bara rädsla. Jag tänker att när jag börjar, troligtvis på en avdelning på sjukhuset, kommer jag ha en sån fruktansvärd ångest och prestationsångest och en oduglighetskänsla att jag helst av allt vill undvika att få det. Jag VET att det känns så i början för alla, jag VET att man får hjälp, men jag vet inte om det känns rätt för mig. Ansvar har alltid varit skrämmande för mig, jag har dålig koll på saker, jag kan inte räkna, glömmer lätt, är ganska flummig, charmiga egenskaper som sjuksköterska? Njaa.
För att räkna upp saker jag faktiskt kan: omvårdnad, att lyssna, att få någon att skratta, känna empati, ge ett gott bemötande, se patienten, bry mig om och visa att jag bryr mig om.
Det är också viktiga egenskaper hos en sjuksköterska, men resten känns mer viktig på ett sjukhus där det handlar om liv och död.
Undrar om det är skolan som fått mig att känna såhär. Att vi aldrig kommer duga eller räcka till, att de beskrivit ansvaret som det största man kan ha i världen och om man fuckar upp kan folk dö, för om man bannemig råkar ta på sprutkolven, eller lägger den på en bänk, eller får en liten enda bubbla i slangen, eller om man inte kollar personnummer varje gång jag går in med alvedon till samma patient fyra gånger på en dag, ja då jävlar dör dom som flugor, det kan bli infektioner, komplikationer, tamejfan allt kan hända.
Ryktet som går är ju inte heller lovande för de kommande sjuksköterskornas mående. Alltså hur lockande låter det med dåigt betalt, slitsamt jobb fysiskt och psykiskt, kassa arbetstider, låg status (?!?!?!?!) i samhället, stress och press?
Vad jag tänkte göra istället är att jobba på hemtjänten i Orrviken, som undersköterska, där jag kan åka bil på landsbygden, gå promenader med gamlingarna, sitta och prata om väder, sköta deras ADL när de inte kan själva, peppa till att göra sina gymnastikövningar, värma mat, osv osv. MEEEEEEN om jag gör det, hur jävla misslyckad skulle inte jag känna mig då..... skulle jag ångra mig? För samtidigt gillar jag tanken av att få sätta PVK:er, ge dropp, ta blodprov, känna mig duktig på att blanda medicin. Saken är nog den att hitta den perfekta avdelningen med den perfekta personalen, där jag känner mig trygg, välkommen, stöttad och där jag inte jobbar mellan liv och död.
Den största anledningen just nu till varför jag mår dåligt är nog att jag saknar Simon, och när jag saknar Simon och bara vill lägga mig ner i soffan och inte göra någonting får jag dåligt samvete över att jag inte klarar mig själv, vilket får mig att känna mig patetisk, och dessa känslor drar igång någon slags rundgång av negativa känslor som kommer, och jag mår också dåligt för att jag känner att jag inte kan prata med Simon om det. Denna levnadsglada människa, denna omtänksamma, snälla, roliga, sprudlande och bekymmersfria (vad jag vet) människa vill jag inte dra ner i mitt hål. Jag vill inte heller få honom att känna dåligt samvete för att han jobbar borta när jag vet så väl att han älskar sitt jobb. Det är inte värt att han ska åka iväg varje vecka och ha en klump i magen för att han vet att han lämnar mig ensam och att jag får ångest, speciellt inte när jag egentligen vet vad jag kan göra åt det.
Okej, jag kan: ut och gå, öva mindfulness, måla i målarboken, ringa samtal till mina vänner, öva på att tänka positiva tankar om mig själv. Letar man hat finner man hat, även hos sig själv, men letar man glädje och kärlek så finner man det också.
SÅDÄR JA! Nu känns det bättre! Som att jag haft ett terapisamtal med mig själv, bra jobbat Linda!
Ska jag stå emot eller låta kroppen känna? Om jag låter kroppen känna kommer det sen gå över? Om jag står emot, lägger jag då ett lock på mina känslor? Hur vet jag att det jag känner är befogat och vad är en befogad ångest och vem har det? Någon som blivit misshandlad och våldtagen? Någon som varit med om en hemsk barndom? Någon som varit med i krig? Någon som utsatts för mobbning? Har något av detta hänt mig? Nej.
Jag känner mig ful under perioderna, börjar upprepa saker som personer sagt till mig: blompinnen, älgkalven, för lång för att få kuk, undrar om hon har anorexia, det är fult att vara så lång och smal som du, och du som är så lång.... jag är TRÖTT på att folk tar upp det med mig, som att det är en roligt samtalsämne. Jag FÖRSTÅR om folk tycker att jag är lång och vill fråga hur lång jag är, men säg det inte som "hur lång är du EGENTLIGEN". Jag trivs med att våra lång, jag tänker inte ofta på min längd, men jag tror att det gjort att jag undermedvetet känner mig klumpig, osmidig, som att folk ser mig mest på grund av längden på dansgolvet och i vardagen (jag var påväg att ursäkta mig för att låta ego som tror att alla tittar på mig, men det är KÄNSLAN av att alla tittar på mig) vilket gör att jag inte kan slappna av. Jag hatar verkligen när folk tittar på mig, på ett visst sätt, som på Kuba, blickar överallt, jag ville krypa under jorden. Bland det värsta jag vet och visste är stafettlekar, redovisningar, trampolinövningarna i skolan där man hoppar en och en, ja jag gillar helt enkelt inte när folk tittar på mig. Jag förundras över när Simon skejtar och de åker en och en och ingen av dem bryr sig, jag skulle aldrig utsätta mig för det, även fast jag VET att ingen dömer mig om jag ramlar eller om jag inte ens kan stå upp! Varför är jag så jävla misstänksam mot andra människor och tror att alla människor ska tycka att jag är dålig eller ful? Vart kommer det ifrån?
Jag har komplex över min smala kropp. Jag känner mig som en sticka helt enkelt. Ingen rumpa, inga former, beniga armar, långa fötter och en bulle på magen där allt fett lägger sig. Samhällets normer har fått mig att hata den i hela mitt vuxna liv. Normen är platt mage och kurviga former, jag är tvärtom. Ibland känner jag mig vacker, jag är nöjd över mina långa ben och min rumpa ser härlig ut, men ibland känns ingenting rätt. Jag kan få panik över kläderna i gaderoben, ingenting gör sig rätt på min kropp eller som gör att jag ser ut som jag vill se ut, vilket jag inte vet. Jag shoppar även fast jag inte har råd när jag får panik, för att få mig att känna mig vacker. Jag har samma stil men känner ofta för att förnya mig, lessnar fort på mina kläder, säkert för att jag vill passa in.
Jag tror att jag känner mig misslyckad för att jag inte har något att göra efter skolan eller efter jobbet. Jag har även svårt att ta mig till saker att göra, även små saker som att dammsuga, laga mat, kanske måla, läsa, spela gitarr. När jag ser disken på diskbänken skriker min kropp NEJ. När magen kurrar och matlusten är bortblåst skriker kroppen NEJ jag VILL INTE, när förståndet säger ja men ut och ta en promenad så blir kroppen tyngre av ren protest.
Så fort jag får sällskap blir alltid bättre, vilket gör allt så sorgligt för jag inte ofta har sällskap, vilket gör att jag saknar mina vänner och min Simon mer, vilket gör att jag känner mig misslyckad för att jag inte har ett socialt liv, vilket ger mig dåligt samvete när jag inte gör något åt det, vilket gör att jag får ångest av allt detta. En ond cirkel.
Jag har börjat tänka på att hoppa av sjuksköterskeprogrammet. Det är ett år kvar. Jag älskar att prata med patienter/vårdtagare, jag känner mig helt lost på den medicinska biten, den allvarliga biten, vad alla sjukdomar innebär och ansvaret kväver mig redan. Jag känner varken glädje eller iver att bli klar, jag känner bara rädsla. Jag tänker att när jag börjar, troligtvis på en avdelning på sjukhuset, kommer jag ha en sån fruktansvärd ångest och prestationsångest och en oduglighetskänsla att jag helst av allt vill undvika att få det. Jag VET att det känns så i början för alla, jag VET att man får hjälp, men jag vet inte om det känns rätt för mig. Ansvar har alltid varit skrämmande för mig, jag har dålig koll på saker, jag kan inte räkna, glömmer lätt, är ganska flummig, charmiga egenskaper som sjuksköterska? Njaa.
För att räkna upp saker jag faktiskt kan: omvårdnad, att lyssna, att få någon att skratta, känna empati, ge ett gott bemötande, se patienten, bry mig om och visa att jag bryr mig om.
Det är också viktiga egenskaper hos en sjuksköterska, men resten känns mer viktig på ett sjukhus där det handlar om liv och död.
Undrar om det är skolan som fått mig att känna såhär. Att vi aldrig kommer duga eller räcka till, att de beskrivit ansvaret som det största man kan ha i världen och om man fuckar upp kan folk dö, för om man bannemig råkar ta på sprutkolven, eller lägger den på en bänk, eller får en liten enda bubbla i slangen, eller om man inte kollar personnummer varje gång jag går in med alvedon till samma patient fyra gånger på en dag, ja då jävlar dör dom som flugor, det kan bli infektioner, komplikationer, tamejfan allt kan hända.
Ryktet som går är ju inte heller lovande för de kommande sjuksköterskornas mående. Alltså hur lockande låter det med dåigt betalt, slitsamt jobb fysiskt och psykiskt, kassa arbetstider, låg status (?!?!?!?!) i samhället, stress och press?
Vad jag tänkte göra istället är att jobba på hemtjänten i Orrviken, som undersköterska, där jag kan åka bil på landsbygden, gå promenader med gamlingarna, sitta och prata om väder, sköta deras ADL när de inte kan själva, peppa till att göra sina gymnastikövningar, värma mat, osv osv. MEEEEEEN om jag gör det, hur jävla misslyckad skulle inte jag känna mig då..... skulle jag ångra mig? För samtidigt gillar jag tanken av att få sätta PVK:er, ge dropp, ta blodprov, känna mig duktig på att blanda medicin. Saken är nog den att hitta den perfekta avdelningen med den perfekta personalen, där jag känner mig trygg, välkommen, stöttad och där jag inte jobbar mellan liv och död.
Den största anledningen just nu till varför jag mår dåligt är nog att jag saknar Simon, och när jag saknar Simon och bara vill lägga mig ner i soffan och inte göra någonting får jag dåligt samvete över att jag inte klarar mig själv, vilket får mig att känna mig patetisk, och dessa känslor drar igång någon slags rundgång av negativa känslor som kommer, och jag mår också dåligt för att jag känner att jag inte kan prata med Simon om det. Denna levnadsglada människa, denna omtänksamma, snälla, roliga, sprudlande och bekymmersfria (vad jag vet) människa vill jag inte dra ner i mitt hål. Jag vill inte heller få honom att känna dåligt samvete för att han jobbar borta när jag vet så väl att han älskar sitt jobb. Det är inte värt att han ska åka iväg varje vecka och ha en klump i magen för att han vet att han lämnar mig ensam och att jag får ångest, speciellt inte när jag egentligen vet vad jag kan göra åt det.
Okej, jag kan: ut och gå, öva mindfulness, måla i målarboken, ringa samtal till mina vänner, öva på att tänka positiva tankar om mig själv. Letar man hat finner man hat, även hos sig själv, men letar man glädje och kärlek så finner man det också.
SÅDÄR JA! Nu känns det bättre! Som att jag haft ett terapisamtal med mig själv, bra jobbat Linda!